Genom skiljeförfarande avgörs en tvist av skiljenämnd istället för av allmän domstol. I avtal mellan företag är det vanligt att man har ett villkor om att eventuella tvister ska lösas genom skiljeförfarande, en s.k. skiljeklausul. En skiljeklausul kan även införas i anställningsavtal med nyckelpersoner, aktieägaravtal och i bolagsordningen. Utformningen av en skiljeklausul i bolagsordningen påverkar vilka tvister och parter som ska omfattas av skiljeförfarande. En skiljeklausul kan exempelvis fastställa att alla tvister som uppstår mellan bolaget och styrelsen, styrelseledamot, verkställande direktör, likvidator eller aktieägare ska avgöras i skiljenämnd. 

Den främsta fördelen med ett skiljeförfarande är att tvisten och processen inte är offentlig för allmänheten, till skillnad från allmän domstol. Skiljeförfarandet behandlar tvisten under sekretess och utomstående får inte vetskap om tvistens innehåll eller existens. Ytterligare en fördel med skiljeförfarande är att det normalt går snabbare att få en slutlig dom och att det endast finns en instans. Nackdelen är ofta kostnaden eftersom ett skiljeförfarande kan bli mycket dyrt och att parterna måste betala skiljedomarnas arvoden. Det är därför viktigt att tydligt fastställa hur kostnaderna för ett skiljeförfarande ska hanteras för att inte otillbörligt begränsa en enskild persons möjlighet att föra sin talan. 

Om en skiljeklausul omfattar en uppkommen tvist blir allmän domstol obehörig att handlägga tvisten eftersom det föreligger processhinder. En skiljeklausul är däremot ett dispositivt processhinder vilket innebär att någon av parterna först måste invända och åberopa skiljeklausulen för att domstolen ska bli obehörig. Den invändande parten måste åberopa skiljeklausulen vid första kontakten med domstolen, annars går rätten att invända mot domstolens behörighet förbi.